En svulstig manskropp vaknar till. En ny dag gryr och miljarder anledningar att leva föds medans några stjärnor dör. Vill hylla king of pop, vilket jag enbart gör med en kort notis eftersom det är något alla gör i dessa dagar. Big up för plastic man!

Inlåst

Här inne i skuggan, mellan de nerdragna persiennerna, sitter jag. Solen lockar inte och att det är 24:a grader i skuggen lockar inte alls. Behagligt, rent och kontrollerat ska det vara. Här skulle man kunna gå runt i dagar och putsa till sina prydnader och silverskedar. Utifrån hörs bilar och den mystiska grannen sitter i sitt fönster, är han verkligen det jag misstänker. Vad gör man? Dock vet jag att jag har en tendens att förstora upp saker innan och är inte förvånad tills motsatsen blir bevisad. Nu blir det städning igen, myser när dammet sugs in i dammsugaren.

Vet inte vad jag gör, men jag gör det ändå.

Vet inte vad jag gör här egentligen, vill mest bara få ur mig allt tänk på nått sätt inte tänka bara skriva och diktera. Ignorans av alla tabbar och oerhörda misstag som jag presterar ovetande av alla som ser en. Paranoid, nej! Rädd, förvisso. Man kommer hem till det där tomma här hemma, väntar och ser 2 dagar framåt men inte mer bara två. Inget svar idag bara, varför? Ingen ström tror jag, den dog nog igår. Men det känns bra att bry sig så mycket, att känna sig omtyckt av en man bryr sig om. Tror inte jag har känt såhär innan, och framförallt inte skrivit om det. Tyvärr är detta på tal för mesigt att publicera om sina egna nojjor. Kärlekskrank låter som ett bra ord, men vad förväntar man sig när det har gått 3 veckor om inte just detta. Annars skulle det vart något fel, det känns som det bara växer och växter (hoppas jag inte exploderar).

[ˈko:.nɵ.ŋa.ˌri:.kət ˈsvær:.jə]

Tyst, lugnt och försiktigt...
pratar man så ses man som annorlunda, speciell...
folk tittar
Här ska man inte va annorlunda, alla ska vara på ett visst sätt.
Den grå massan denna stora koloss.

Bit för bit är den uppbyggd av legobitar, identiska, traditionella och enfärgade.

Men inte de där glada bitarna, kulören är svart, vitt och inte att förglömma grått.

Gråa, bistra och rädda.

Får inte sitta med någon, själv är ett faktum.

Prata, varför ska man prata. Tyst säg inte ett ord, kanske bara ett förlåt eller ett ursäkta.

Inne i sin egna värld, sina egna tankar. Behålla dem, bara utbyta dem mot materiella ting.

Vänskap, ett leende, förståelse.

Nej man får inte synas och inte märkas, blickarna kommer då.

Åtminstone i detta landet.

Regnrocken

Smygandes kamouflerad i grönt strövade jag runt på gatorna. Ansiktet pryds med ett leende och en regnluva neddragen över ögonen. det är en regnig dag idag, fast ändå så är jag glad. Jag leker med tanken att dansa omkring i takt till musiken, hoppa i vattenpölarna och verkligen strunta i alla omkring mig. Men istället så promenerar jag sakta längst stadens gator och möter världen med ett försiktigt leende.